Något konstigt har börjat hända på jobbet. Folk har börjat sluta, en efter en. Några för att de inte trivs men de flesta för att de ska åka hem. De är helt enkelt klara med London. Jätte konstigt tycker jag. Förra veckan var det en utav mina favorit kollegor som slutade. En fransk kille som började både skolan och jobbet samtidigt som mig. Och han är klar. På något sätt känns det därför som att jag också borde vara klar. Nöjd och redo att åka hem, men tvärtom så känns det istället som att jag precis har börjat. London växer hela tiden i mina ögon och jag fäster mig alltmer vid allting runt omkring.

Folk frågar mig varje dag när jag planerar att åka hem, men jag har ingen aning. Hittils har jag allt som oftast svarat tidigst i maj, eftersom vårt lägenhetskontarkt går ut då. Just nu känns det inte alls aktuellt. Tiden går så ruggigt snabbt just nu och jag försöker fortfarande lista ut vad jag faktiskt ska göra när jag kommer hem. Så varför stressa hem till ingenting speciellt?


Promenadvändan i Kensington Gardens.